There's No Business Like Show Business (1954, BRD, 117min)

Arm i arm, med de bredaste - mest oberörda leenden, i en plastig och skrikig miljö.
Det kan bara betyda en sak. Det är dags för musikal.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Ethel Merman
Dan Dailey
Donald O'Connor
Mitzi Gaynor
Johnnie Ray
Marilyn Monroe
Directed by:
Walter Lang
Screenplay by:
Phoebe Ephron
Henry Ephron
Produced by:
Sol C. Siegel
Cinematography by: 
Leon Shamroy
Music by: 
Alfred Newman
Lionel Newman
Art Direction by: 
John DeCuir
Lyle R. Wheeler
Set Decoration by: 
Stuart A. Reiss
Walter M. Scott
Costume Design by: 
Travilla
Miles White
Choreography by:
Robert Alton
Sound Editing by: 
Ray Bomba
Etter D'Orazio
Visual Effects by:
Ray Kellogg
Film Editing by:
Robert L. Simpson



the Plot:

Vi följer det framgångsrika Vaudeville-paret the Donahue's, där familjen med tiden växer från två till fem och barnen blir stöpta till musikalstjärnor från tidig ålder. Inga kan vara lyckligare än föräldrarna Molly (Merman) och Terence (Dailey) att få arbeta så nära sin talangfulla barn. Men allt är inte frid och fröjd i nöjesbranschen. Om det inte är ekonomiska depressioner eller religiösa uppenbarelser så är det blonda fresterskor som sätter familjens sammanhållning på prov. 

Bakom all glitter och glamour döljer sig oftast något bistrare verklighet... 

the Background:


Det är en aning svårförklarat vart There's No Business Like Show Businnes har sin begynnelse. Grundidén är ihopsatt av den gamle journalisten och direktör på 20th Century Fox Lamar Trotti, som tråkigt nog gick bort två år innan filmen fick sin premiär. Men författandet av produktionen stod paret "the Ephron's" för. Ett av Hollywoods mer framgångsrika författarpar bestående av Phoebe och Henry som i sin tur fött upp fyra andra författare i Nora, Delia, Hallie och Amy. Filmens titel är tagen från låten - med samma namn - i Broadwaymusikalen Annie Get Your Gun, där huvudrollen vid urpremiären 1946 erhölls av ingen annan än Ethel Merman. Musikalen blev en otrolig succé med över 1000 föreställningar i New York, mycket tack vare musiken komponerad utav en av USA's största kompositörer någonsin Irving Berlin. Personen som till slut fick ansvaret att sy ihop det hela var ingen mindre än musikalgeniet Walter Lang. Och likt filmens svenska titel - sex i elden - så finns svaret till filmens ursprung dolt mellan dessa sex personer.

Filmens antagonist, om än en mager sådan, Marilyn Monroe upprätthöll antagonistens ansvar även i det verkliga livet. Hon hade nyligen hamnat i storbråk med 20th Century Fox, som hon då låg under kontrakt med, när hon vägrade att anta sig rollen i den kommande filmatiseringen av musikalen the Girl in the Pink Tights. Efter en stunds avstängning från bolaget så blev Monroe istället erbjuden en roll i There's No Business Like Show Business. En roll som hon tillslut tackade ja till under kraven om en löneförhöjning och att hennes nästa roll skulle bli i Billy Wilder's produktion the Seven Year Itch.

...fast vad gör det när livet sammanfattas i ytlighet. 

Men trots alla dessa talangfulla människors deltagande så blev inte filmen någon hit, varken ekonomiskt eller publikmässigt. Fox hade räknat på en vinst nära två miljoner dollar men fick se sig själva gå back med cirka en miljon. Något som kan tillskrivas filmens kostsamma och överdådiga musikalnummer, men också stora förseningar under produktionen. Men inte heller kritikerna uppskattade vad de såg. Tv-personligheten Ed Sullivan sa bland annat så här om Monroe's utförande av låten Heat Wave, "one of the most flagrant violations of good taste".

Nån som däremot tyckte annorlunda var en av filmens egna, Donald O'Connor, som kallade filmen - om än något bias - som den bästa någonsin. Med tiden kom allmänheten att mjukna för There's No Business Like Show Business även om filmens rykte kanske inte riktigt har nått upp till O'Connor's höga förväntningar.

1961 som kom filmen att bli den sjätte i raden att visas för det amerikanska folket på NBC's "Saturday Night at the Movies". Ett koncept som var ytterst ovanligt för den då unga tekniken television. Även om många av filmerna, som var fotade i CinemaScope och därför blev nedskurna för att passa TV-sändningarnas 4:3 mått, vilket i sin tur ledde till att publiken miste om hälften av bildkompositionen, så blev denna idé otroligt framgångsrik och det dröjde inte länge innan konkurrenterna också började sända filmer på sina kanaler de med. Något som idag är en självklarhet för gemena man i västvärlden.

the Review: 

Bestämd över att ge mig själv en liten paus från TV-boxrensningen, en inte allt för avancerad sockerbit till mina utmattade ögon, så påminde mitt samvete mig om den där Marilyn Monroe-boxen som jag köpte för något år sedan som kom att hamna långt ner i blu ray-högen. Jag letade fram denna box och slängde på filmen med den mest opretentiösa titeln jag kunde finna. Som ni förstår så föll valet på There's No Business Like Show Business, och om det är något som man inte kan anklaga filmen för så är för dess anspråkslösa titel. Ordspråket -"What you see is what you get" har nog aldrig känts mer träffande än nu.

Främst var jag intresserad av Marilyn's insats - en av anledningar till att jag köpte boxen var ett plötsligt infall av inspiration efter att ha beskådat My Week with Marilyn och ville fördjupa mig något i hennes påstådda storhet.

There's no businuess like show business når visuell perfektion.

Nu visade sig det rätt så snabbt att Marilyn's roll i denna film är relativt liten efter kontraktsstrul med 20th Century Fox. Kanske var det här ändå ett bra första steg för mig då Marilyn visar prov på ytterst lite suveränitet i just denna roll - utan att på något sätt nedvärdera hennes insats. Hon gör ett bra jobb men utan att på något sätt sticka ut, något som troligtvis hänger ihop med ett visst ointresse till rollen. Likt väl så det svårt att bortse från den mystik som omringade både hennes persona som karaktären Vicky som hon spelar i filmen. Det ska bli intressant att forska mer i hennes prestationer för att försöka förstå vad det hela handlade om, men för nu så lämnar vi henne här för det skulle visa sig att Walter Lang's skapelse hade mer att ge.

Efter en smått trevande inledning, där manusförfattarna Phoebe och Henry Ephron uppenbart lidit av att ha lite för mycket att berätta på lite för kort tid, så kom TNBLSH (är det okay om vi enas om denna - inte allt för läckra - förkortning framöver?) att utveckla sig till en rätt så fin liten berättelse från andra akten och framåt. 

Det är nog framförallt the five Donahue's föreställning på the Hippodrome Theatre i New York som får mig att inse att det är något mer än vanligt. Scenen i filmen ska framställa familjens absoluta topp i deras karriär och här har man verkligen inte sparat på krutet. Under ett par intensiva minuter så presenteras vi för 5-6 musikalnummer, där varje nummer i sig bräcker sin föregångare - allt framfört i ett synkroniserat samarbete mellan sång, dans, scenografi, kostym och foto. Det här är att komma så nära visuell perfektion som man kan komma. För mig så blir TNBLSH en av Hollywood's sista, slående vackra, monument över möjligheterna som en trygg studiomiljö kunde ge skapelseprocessen i en tid då man började sukta efter en mer ruffig verklighet. 

the Slutkläm:

Nu finns det också en hel del hjärta i berättelsen om the Donahue's. Allt är inte grovt pålagt spackel. För mig ligger nyckeln till min förälskelse till filmen - i kontrast mot andra vräkiga musikaler - i att de euforiska musikalnumren också utspelar sig på en scen, passande sammanhanget. Det är inte privatpersoner som helt plötsligt brister ut i allsång - efter att världens stannat upp runt omkring en - för att delta i nån slags spontan-koreograferad dans. Utanför teaterscenen så är våra huvudkaraktärer också rätt så alldagliga, med mer normala uttryck och mänskliga reaktioner. Det gör det hela lättare att köpa och till slut njuta av.

Jag är vanligtvis inte superkinkig med de tekniska specifikationerna, men i detta fall skulle jag verkligen proppsa för att man upplever Walter Lang's - mina ögon - mästerverk under de bästa ljud och bild-förutsättningarna som man kan ge sig själv. Då gör man inte bara sig själv utan även filmen en björntjänst.

the Betyg: 4 (Den typiska musikalen som jag vanligtvis lider av, älskar jag nu istället.)

"You start worrying about your kids the day they're born, and you never stop. 
Even after they bury you, I bet you never stop worrying."

Källor: IMDB & Wikipedia