 |
| Kungliga bekymmer hos Sveriges mest framgångsrika aktrisfamilj... |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Edvin Adolphson
Ester Roeck Hansen
Hasse Ekman
Eva Henning
Olof Winnerstrand
Hilda Borgström
Gudrun Brost
Directed by:
Hasse Ekman
Screenplay by:
Hasse Ekman
Produced by:
Hasse Ekman
Cinematography by:
Hilding Bladh
Music by:
Sune Waldimir
Charles Williams
Production Design by:
Max Linder
Per-Olav Sivertzen-Falk
Costume Design by:
Greta Ekman
Harald Garmland
Film Editing by:
Lennart Wallén
the Plot:
Familjen Anker är en renommerad teaterfamilj, där skådespelaryrket går tillbaka i flera generationer. Vid berättelsens begynnelse så står familjen Anker på topp, barnen, tillsammans med farföräldrarna arbetar ihop på kungsteatern, driven av Stefan Anker (Adolphson), uppbackad av sin trygga fru Betty (Roeck Hansen). Men när barnen börjar sukta efter andra meningar i livet - än skådespeleri - och Stefans eminenta självbild spårar ur, så börjar själva grunderna som familjens trygghet bygger på att skälva.
 |
| ...inte undra på när man försöker underhålla sin publik med högfärdighet. |
the Background:
Filmens regissör Hasse Ekman hade en klar och tydlig bild framför sig när han började skriva kring den framstående teaterdirektören och skådespelaren Stefan Anker. Den bilden fylldes till stora delar av sin egna far, teaterdirektören och skådespelaren Gösta Ekman. Och nej, som ni förstår så är det inte superbrottslingen Charles-Ingvar "Sickan" Carlsson som vi pratar om utan hans farfar, Gösta Ekman den äldre. Gösta var Sveriges mest prominenta skådespelare under 20- och 30-talet. Ett bevis på det var när han gick bort 1938, där det bland annat hölls en tyst minut för honom på radion och runt 100 000 privatpersoner samlades på Stockholms gator för att hedra den bortgångne skådespelaren under färden mot begravningen. Gösta hann alltså aldrig se sin son och Edvin Adolphson's gestaltning av honom. Inte heller fick hans se sitt första barnbarn som kom att födas året efter sin egna död. Poetiskt nog så kom Hasse Ekman att döpa sin först födde efter hans egna far, och då Gösta den yngre också kom att bli en erkänd skådespelare så tog plötsligt Ekman-familjen ett steg närmre de fiktiva föregångarna, familjen Anker.
 |
| Men någonstans där bland Ankers familjealbum kanske det trots allt döljer sig lite hjärta? |
Kungliga patrasket filmades och färdigställdes på mindre än två månader. En otroligt snabb process även för den tiden som forcerades av en överhängande arbetskonflikt på filmstudion AB Europa Studio. Men Hasse var van vid högt arbetstempo, något han tidigare kom att bli kritiserad för. "Han skriver sina manus i Cecils bar" - hette det, och vid förarbetet av kungliga patrasket så ska Hasse erkänt att ryktet lågt rätt så nära sanningen. Komiskt nog så kom kronprinsen, och senare vår nuvarande Kung, Carl Gustaf att spruta champagne - eller motsvarande - i Cecils bar med sina överklassvänner under 60-talet.
Nu var inte Hasse riktigt så förutseende att han skulle sammankoppla sitt manus med kommande kungliga besök i Cecils bar, för titeln Kungliga Patrasket är baserat på en annan skådespelarfamilj som njöt av världsberömmelse under den tiden. Barrymore-familjen, eller "den kungliga familjen" som de kom att kalla i folkmun. Familjens skådespelar-rötter kan spåras till Maurice Barrymore född 1849, och fyra generationer senare så kämpar de fortfarande på tappert i Hollywoods finrum med Drew Barrymore i spetsen. Det återstår att se om någon av hennes avkommor också tar upp detta fascinerande yrke.
Nu var inte Hasse riktigt så förutseende att han skulle sammankoppla sitt manus med kommande kungliga besök i Cecils bar, för titeln Kungliga Patrasket är baserat på en annan skådespelarfamilj som njöt av världsberömmelse under den tiden. Barrymore-familjen, eller "den kungliga familjen" som de kom att kalla i folkmun. Familjens skådespelar-rötter kan spåras till Maurice Barrymore född 1849, och fyra generationer senare så kämpar de fortfarande på tappert i Hollywoods finrum med Drew Barrymore i spetsen. Det återstår att se om någon av hennes avkommor också tar upp detta fascinerande yrke.
the Review:
Vi fortsätter med min TV-boxrensning, och i dagens lucka finner vi en svensk film. SVT uppskattar att köra gamla svenska (klassiker?) sådär mitt på dagen, på vardagar för en rätt så uppenbar publik. Vilket självklart får mig att fundera på om SVT fortsätter med sina filmmatinéer även om 40 år, när det är dags för mig att förhoppningsvis luta mig tillbaka i en fåtölj och bara andas, fast då med nya svenska klassiker såsom Lilja 4-Ever eller Snabba Cash. Nåväl, nu kom vi ju ifrån dagens filmval, Kungliga Patrasket.
Vanligtvis så är jag djupt skeptisk mot dessa svenska förkrigstids-filmer (även om denna ju kom ut i sammanband med kriget). Det brukar oftast kännas väldigt pompösa, tillrättalagt och elitistiska. Sällan har jag sett något som känts vidare progressivt eller utmanade mot dåtidens norm, samtidigt så såg jag fram emot att få mer insikt i en av Sveriges större regissörer som jag hittills inte sett så mycket från.
Vanligtvis så är jag djupt skeptisk mot dessa svenska förkrigstids-filmer (även om denna ju kom ut i sammanband med kriget). Det brukar oftast kännas väldigt pompösa, tillrättalagt och elitistiska. Sällan har jag sett något som känts vidare progressivt eller utmanade mot dåtidens norm, samtidigt så såg jag fram emot att få mer insikt i en av Sveriges större regissörer som jag hittills inte sett så mycket från.
 |
| Likt filmen som i sig döljer sin genialitet i flera lager av ålderdom. |
Då detta är ett klassiskt familjedrama så hänger ju stor del av filmens trovärdighet på att man finner familjen Anker lockande. Ett förhållande, mellan filmen och sin publik, som inledningsvis känns rätt så stelt i det här fallet. Något som oftast kommer naturligt i dessa typer av berättelser, likväl så saknar jag en mer gripande ingress.
De första känslor som slår mig är dessvärre irritation, med medföljande biverkningar, då jag börjar tyda att denna filmupplevelse börjar likna just de filmer som jag beskrev här ovan. De pompösa och tillrättalagda. Det är väl ungefär då som familjen Ankers perfekta värld sakta men säkert börjar rasa samman. Kanske inte på samma vulgära sätt som man i dagens sensationsvana värld tänker sig, men ändå på ett sånt sätt som känns tillräckligt spännande för att väcka mitt intresse. Och i all den teatraliska och friserade världen som Kungliga Patrasket utspelar sig så börjar små smakprov på genialitet att sippra ut. En tanke som slår mig medans filmer rullar vidare är att världen nog trånade efter en - ny våg - av filmskapande. Något man redan här kunde känna var på gång, men det skulle komma att kräva något ovanligt för att bryta loss filmen från dess fundament. Nu kom det ett krig i vägen för den utvecklingen, samtidigt kanske krigets lidelse och frustration möjligtvis bidrog till att påskynda den effekten.
De första känslor som slår mig är dessvärre irritation, med medföljande biverkningar, då jag börjar tyda att denna filmupplevelse börjar likna just de filmer som jag beskrev här ovan. De pompösa och tillrättalagda. Det är väl ungefär då som familjen Ankers perfekta värld sakta men säkert börjar rasa samman. Kanske inte på samma vulgära sätt som man i dagens sensationsvana värld tänker sig, men ändå på ett sånt sätt som känns tillräckligt spännande för att väcka mitt intresse. Och i all den teatraliska och friserade världen som Kungliga Patrasket utspelar sig så börjar små smakprov på genialitet att sippra ut. En tanke som slår mig medans filmer rullar vidare är att världen nog trånade efter en - ny våg - av filmskapande. Något man redan här kunde känna var på gång, men det skulle komma att kräva något ovanligt för att bryta loss filmen från dess fundament. Nu kom det ett krig i vägen för den utvecklingen, samtidigt kanske krigets lidelse och frustration möjligtvis bidrog till att påskynda den effekten.
the Slutkläm:
Att hävda att Ekmans Kungliga Patrasket känns vidare utmanande är nog att ta i, men det finns helt klart element här och där som visar på tecken på att något nog skulle komma att börja förändras i både det svenska, som i det Europeiska filmklimatet. Trots detta så står Kungliga Patrasket fortfarande kvar i det gamla "teatraliska" berättartänket, där det var smått omöjligt att förmedla en känsla utan dialog. Något som helt klart påverkar mitt slutbetyg, samtidigt som jag ändå faller för familjen Anker, och för mig kommer de numera finnas kvar där uppe bland de andra klassiska filmfamiljer som the Griswolds, the Corleones och the Tenenbaums.
Tråkigt nog så är filmen också ett dokument över en tid då mannen fortfarande dikterade villkoren i samhället, och på ett rätt så grisigt sätt dessutom. Detta är ju dessvärre inget unikt för tiden, men Kungliga Patrasket tar heller inget ordentligt avstånd från det faktumet, även om man även här kan börja känna doften av nya vindar.
Tråkigt nog så är filmen också ett dokument över en tid då mannen fortfarande dikterade villkoren i samhället, och på ett rätt så grisigt sätt dessutom. Detta är ju dessvärre inget unikt för tiden, men Kungliga Patrasket tar heller inget ordentligt avstånd från det faktumet, även om man även här kan börja känna doften av nya vindar.
the Betyg: 3 (Trots vissa frågetecken, kommer jag garanterat forska vidare i Ekmans filmografi.)
"Jag ska hem och läsa Tjechov."
