söndag 29 januari 2017

The Lady Vanishes (1938, SVT, 97 min)

Lady Vanishes, eller kurragömma på tåg som filmens svenska titel löd.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Margaret Lockwood
Michael Redgrave
Paul Lukas
Dame May Whitty
Naunton Wayne
Basil Radford
Directed by:
Alfred Hitchcock
Screenplay by:
Sidney Gilliat
Frank Launder
Produced by:
Edward Black
Cinematography by: 
Jack E. Cox
Music by: 
Louis Levy
Charles Williams
Set Decoration by: 
Alex Vetchinsky
Film Editing by:
R.E Dearing



the Plot:

Den unga mön Iris Henderson (Lockwood) är på genomresa genom Europa för att gifta sig vid sin slutstation. Efter att tågets passagerare blivit strandade i en liten bergsby på grund av ett kraftigt oväder så träffar Iris den gamle damen Miss Froy (Dame Whitty). De både slår dagen efter följe till tåget, men efter en stunds tantvila så är den gamla damen plötsligt försvunnen. Vad som är mer märkligt är att tåget verkar vända sig emot Iris och dementerar nu den gamle damens existens. Som tur är så lyckas Iris finna hunken Gilbert (Redgrave) som mer än gärna hjälper henne att sy ihop trådarna om vad som egentligen kan ha hänt ombord på tåget.


Våpet Iris och hunken Gilbert, världshistoriens första två hipsters.


the Background:


The Lady Vanishes är baserad på Walesiskan Ethel Lina White's novell The Wheel Spins, som i grova drag har samma handling dom Hitchcock's filmatisering senare fick. Rättigheterna låg hos den brittiska filmstudion Gainsborough Pictures och förvaltades av den framgångsrike producenten Edward Black. The Lost Lady, som filmen ursprungligen var döpt till, var först tänkt att regisseras av Roy William Neill. Man påbörjade inspelningen i forna Jugoslavien, men efter att ha blivit utsparkade från landet, då Jugoslaverna ogillade hur man framställdes i manuset, så la Black ner produktionen. Samtidigt så satt Alfred H och velade hemma i London. Han hade fortfarande en film kvar på sitt kontrakt med Black och Gainsborough Pictures, men hittade ingen motivation. Så plötsligt damp manuset till the Lost Lady ner i hans knä och sedermera lösningen på hans problem.

Med vissa modifikationer så kom Hitchcock att regissera en av hans mer hyllade filmsuccéer någonsin. The Lady Vanishes blev också den enda filmen där han blev belönad för sitt regisserande när han vann New York Film Critics Circle's pris för bästa regi. Det var troligtvis också slutresultatet som övertygad David O. Selznick om att ge den store regissören - i dubbel bemärkelse - sin chans i Hollywood. Att både François Truffaut och Orson Welles ansåg att det var något av Hitchcock's starkaste verk bidrar givetvis även med sin tyngd.


"Nu är det nog bäst att lilla damen lugnar ner sig"...


Det var inte bara Hitchcock som fick sig ett karriärlyft från den lyckosamma produktionen. Filmens två huvudroller spelades av då, för filmvärlden, relativt okända skådespelare i Margaret Lockwood och Michael Redgrave som både blev i och med filmens framgångar otroligt populära. Men det var en annan duo i filmen som kom att dra mest blickar till sig. De för filmen inskrivna cricketälskarna Charters och Caldicott, spelade av Naunton Wayne och Basil Radford, kom att bli så älskade av sin publik att duon, utöver tre specifika filmer om just Charters och Caldicott, kom att dyka upp i mängder av spinoff-filmer, radio och TV-dramatiseringar baserade på samma karaktärer. Radford och Wayne blev dock tvungna att splittra sig 1952 när Basil plötsligt dog av en hjärtattack mitt under inspelningen av radioproduktionen Rogue's Gallery. Men karaktärerna levde kvar och 1985 så producerade BBC en TV-serie om Charters och Caldicott med samma namn. Större genomslag för två comic relief's kom man nog inte att skåda förrns C-3PO och R2-D2 kom vandrande mitt i Tatooine's ödsligaste öken.

Likt många andra framgångsrika filmer så kom även The Lady Vanishes att få sig ett par remakes. Först ut var klassiska Hammer Films försök med Cybill Shepard, Elliot Gould och Angela Landsbury i huvudrollerna. Att Hammer Films inte kom att producera en till film på 29 år skvallrar nog lite om hur lyckad den inspelningen blev. BBC försökte sedan 2013 att återskapa Hitchcock's magi, ett försök som kom att ses av knappt 8 miljoner ögon. Ett resultat som jag själv är osäker på om det är positivt eller negativt. Ett annat resultat som jag är osäker kring, fast i en annan andemening, är det att filmens ägaren lyckades slarva bort filmens rättigheter. The Lady Vanishes är alltså en av många klassiker som har kommit att bli folkets domän. Detta leder dessvärre till att många kopior där ute är av otroligt låg kvalité. Som tur är så har Critrion Collection gjort en digital restaurering för kommande generationer och säkerhetsställa dess existens. 

the Review: 


Sedan jag skaffade en inspelningsbar hårddisk till mitt TV-abbonemang så har utrymmet sakta men säkert fyllts på med, mer eller mindre, historiskt sett intressanta filmer. För ungefär två år sedan, i sammanband med att jag såg Pather Panchali, så lovade jag mig själv att jag bitvis skulle börja beta av alla dessa lagrade klassiker. Det gick sådär. Och med sådär mena jag att jag inte har sett en enda film från boxen sedan den lilla indiska pärlan, samtidigt som det outnyttjade utrymmet fortsatt minskat i en stadig takt.

Nu när vi ändå tar en nystart här med Shinbone så tänkte jag att vi lika gärna ta en nystart med box-rensandet och slängde på en av många tilltänkta Hitchcock-klassiker. Problemet med dessa sparade filmer är att inspirationen kanske inte alltid infinner sig, i alla fall inte på samma sätt som när man valde att spela in dem. Därför så var också mina förväntningar, i all ärlighet, i paritet med min glöd till att se filmen. Mediokra. Men som jag nu har hävdat länge så är de perfekta förutsättningarna att njuta av en film att just inte har några förväntningar alls. Vi får se hur väl den teorin appliceras på Hitchcock's försvunna dam.

Vad vore en film utan en ordentlig shoot-out på slutet?


I motsats till vad jag nyss skrev så måste jag samtidigt hävda att det som oftast medföljer ett gäng dolda förväntningar. I just detta specifika fall så kan de till exempel vara en viss nivå av kvalité som tillkommer Hitchcock's namn, eller lagom överdrivet skådespel som tillkommer tidsperioden. The Lady Vanishes levererar på båda punkterna.

Filmens öppningsscen visar en ambitiös, maffig och flytande åkning över ett berglandskap, vi följer en tågräls som leder oss till ett stationshus innan vi sakta men säkert förs in till filmens första spelplats, världshuset. Denna åkning visar alla tecken på det öga som en klass-regissörer som Hitchcock besitter. Att det i vår tid är en uppenbar modell som avfilmats, en rätt så dåligt tillverkad sådan, kommer i andra hand. Det är ambitionen som räknas.

Väl inne i värdshuset så utsätts vi genast för det teatraliska skådespelet som hör tiden till. Till det stiftar vi också bekantskap med Charters och Caldicott, våra comic reliefs-karaktärer och deras oerhört torra, brittiska humor. En humor som idag känns uråldrig och på sin höjd åstadkommer ett sympatiserande leende från stund till stund. Vad som känns än mer uråldrigt är relationen mellan våra två huvudkaraktärer Iris och Gilbert. Samtidigt så är det väl knappast hyggligt att kritisera en film som snart är 80 år gammal för att vara gammalmodig, för inuti den som oftast våpiga Iris finns ändå en stark kvinna som vågar stå på sig och stå upp för sig själv i en minst sagt prekär situation. Och någonstans så får man ändå erkänna att konflikten, som som oftast bör vara en films huvudattraktion, ändå hålls tillräckligt vid liv av både de bakom som framför kameran.



the Slutkläm:

Nja, dessa - som oftast - brittiska "whodunnit"-berättelser är sällan min "kopp te". Oftast på grund av att de följer ett såpass välformat mönster som sällan överraskar. Ett mönster så utstuderat att inte ens överraskningsmomenten känns speciellt överraskande. Mycket av historiernas första akt måste också tillägnas presentationer för de många karaktärer och intrigkomponenter som "whodunnit"-berättelserna kräver. Då försvinner och dyrbar tid till fördjupning och våra huvudkaraktärer lämnas som oftast rätt så ytliga och ointressanta.

Även om vi verkar sträva efter gamla ideal politiskt i världen så kan jag säga att år 2017 så har i alla fall jag svårt att förstå Welles och Truffaut's glädjeyttringar över Hitchcock's verk. Det är likväl en kompetent film, varken mer eller mindre, men som tyvärr lämnar en rätt så oengagerad.

the Betyg: 3 (En typisk trea där Carol Reed's "uppföljare" känns allt mer intressant.)


"My father always taught me, never desert a lady in trouble. 
He even carried that as far as marrying Mother."


söndag 8 januari 2017

Postcards from the Edge (1990, Streamingtjänst, 101 min)

Carrie Fisher's bearbetning av Hollywood's påfrestningar.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Meryl Streep
Shirley MacLaine
Dennis Quaid
Gene Hackman
Richard Dreyfuss
Rob Reiner
Annette Bening
Directed by:
Mike Nichols
Screenplay by:
Carrie Fisher
Produced by:
John Calley
Cinematography by: 
Michael Ballhaus
Music by: 
Carly Simon
Production Design by: 
Patrizia von Brandenstein
Art Direction by: 
Kandy Stern
Set Decoration by: 
Chris Butler
Costume Design by: 
Ann Roth
Film Editing by:
Sam O'Steen



the Plot:

Den unga skådespelerskan Suzanne Vale (Streep) tvingas efter en allvarlig drogöverdos att flytta hem till sin mor Doris Mann (MacLaine). Nu råkar denna mor inte var precis vem som helst utan även hon är en världsberömd artist. Medans Suzanne har sina sätt att försöka komma tillbaka upp på vagnen så har hennes mor sina alldeles egna lösningar åt sin dotter. Något som historiskt sätt inte vart vägvinnande koncept och till slut så ställs deras två egon på deras yttersta spetsar.


Mamma vet bäst...


the Background:


Som barn åt skådespelarna Debbie Reynolds och Eddie Fisher så föddes Carrie rakt in i strålkastarljuset. Något som gång på gång har visat sig vara en ovanligt dålig kombination. Och när man blandar in en släng av manodepressivitet så blir det inte långt ifrån lättare att hantera. Många av dessa erfarenheter kom Carrie Fisher att avbilda och göra satir på när hon publicerade sin första novell 1987, en novell som hette Postcards from the Edge och som blev en direkt succé. En sån succé att hon även knep priset Los Angeles Pen Award för bästa novelldebut. Hon fick sedan sin framgångsrika novell såld till Columbus Pictures som kom att filmatisera Fisher's bok, där författaren själv kom att hantera adaptionen till ett filmmanus.

1985 så tog Carrie en överdos efter en farlig blandning av receptbelagda läkemedel och sömnpiller. Likt huvudpersonen i hennes novell så blev även hon inlagd på sjukhus. På frågan om varför hon själv inte kom att spela huvudrollen i Postcars from the Edge sa hon -"I've already played Suzanne". Och den rollen klarade hon aldrig riktigt av att lämna. Som en del i självmedicinering (och garanterat ytterligare skäl) så fortsatte Carrie's missbruk i vågor. Ett missbruk som troligtvis låg till bakgrund att hon somnade in i slutet av 2016 efter ett hjärtstopp när hennes plan landat i Los Angeles, på väg hem från den avslutade inspelningen av Star Wars VIII.


Postcards from the Edge; en bra skildring av den mindre glamorösa sidan av filmvärlden.


Postcards from the Edge innehåller även tre musikframträdanden, två framförda av vår huvudkaraktär Suzanne (Streep) och ett framfört av hennes mor Doris (MacLaine). Då både dessa skådespelerskor besitter en stark musikalisk ådra (MacLaine baserade ju stora delar va hennes karriär på just hennes sång) så är det de själva som sjunger, vilket man inte alltid kan förvänta sig. Filmens sista låt "I'm checkin out" väckte så starka känslor att den blev Oscarsnominerad. Men på själva galan så var det istället countrystjärnan Reba McEntire som framförde låten då Streep var gravid med sitt fjärde barn. McEntire genomgick också hon svårigheter (inte för att graviditet i det stora är något negativt) då hela hennes band nyligen omkommit i en flygolycka.

Låten som tillslut kom att vinna 1991-års Oscar var istället "Sooner or later" från filmen Dick Tracy. En låt som den framgångsrike kompositören Stephen Sondheim skrev direkt till filmen. Men det var inte bara Warren Beatty som Sondheim hade hjälpt till framgång utan han skrev också om låten "I'm still here" från hans egna musikal Follies på regissör Mike Nicholls begäran. Sondheim's omskrivna verk framfördes senare av Shirley MacLaine i mittakten av Postcards from the Edge. MacLaine vars födelsenamn var Shirley MacLean Beaty och är syster till auteuren Warren Beatty, som i sin tur regisserade och spelade huvudrollen i Dick Tracy. Man kan ju undra om det diskuterades något om just denna oscarsstatyett kring släktträffarna.

Carrie Fisher tackade ju som sagt nej till att spela huvudkaraktären själv, däremot så var hennes mor Debbie Reynolds sugen att ta sig an rollen som Doris Mann, något som Nichols avböjde då han ansåg att hon inte passade för rollen... En annan som var otroligt sugen att axla rollen som artistmodern Doris var Janet Leigh, där tanken även fanns att hennes verkliga dotter Jamie Lee Curtis skulle ta sig an rollen som Suzanna. Men denna möjlighet kom tyvärr aldrig att bli en verklighet.

the Review: 


Det är väl ingen som gick miste om att prinsessan Leia, eller Carrie Fisher som hon egentligen hette, gick bort i mellandagarna. Lika många kanske inte snappade upp att hennes mor Debbie Reynolds, tillika hon en superkändis - på sin tid då förstås, lämnade jordelivet bara dagarna efteråt. Det var också dessa, i grunden tragiska men naturliga, händelser som återigen väckte kreativitet inom mig. Tänk att nån ska dö bara för att man ska plocka upp pennan igen... Nåväl, sakta men säkert så började min nyfikenhet kring Fisher väckas, på personen bortanför det där rymdprinsesseskapet. Ganska så snabbt så ramlade man då över Postcards from the Edge. En novell som hon skrev strax efter att hon kommit att gå från ett vanligt kändisbarn till en världskändis och kom att betona hennes kanske mer framstående författarkunskaper.

Förutsättningarna kunde knappast vart bättre då mina förväntningar på filmen var lika med noll, utöver att möjligtvis förstå personen Carrie Fisher lite, lite till.

Suzanne och Carrie. Suzanne, skriven av Carrie, spelad av Meryl, baserad på Carrie.

När förväntningarna är noll så blir ju filmens öppningsscen om än mer viktig. Det är ju där som vi tar vårt avstamp i både historien, som i vårt omdöme. Postcards from the Edges öppningsscen har otroligt många ansikten, men den hade som tur var en poäng med det. Inom loppet av filmens första fem minuter så slängs vi mellan tonförändringar, och med en stadig grund i lysande regi och genialt skådespel så blir man genast indragen i berättelsens kärna på ett engagerande sätt. Tyvärr olikt de flesta filmer som finns där ute.

Jag vet inte vad som kom först men bakom denna films framgång lutar två tunga beslut. Att attrahera Mike Nichols till att regissera och att attrahera Meryl till att spela huvudrollen. Detta är ju verkligen en karaktärsstyrd historia och det är det som Nichols gör på ett magnifikt vis, han låter verkligen karaktärerna driva berättelsen. Inget annat kommer i vägen. Och för att få detta att lyckas så behöver han talangfulla skådespelare. Magin som Meryl och Shirley i just denna film är i paritet med ytterst få prestationer och kanske egentligen den främsta anledningen att se Postcards from the Edge.

Hur mycket av mina positiva beröm kan man tillskriva Carrie då? Personligen så tror jag att det här hade kunnat bli en rätt så medioker film med en annan regissör och med ett annat skådespelarval. Men i kärnan av berättelsen finns en otrolig stark känsla av ärlighet. Bara där så finns det ju något intressant; att få se verkligheten i en värld som bygger på en annars perfekt fasad. Och det är väl där Carrie verkligen har bidragit och säkert den anledningen som fick boken att sälja som smör. 

the Slutkläm:

Filmen känns som sagt väldigt ärlig, något som också syns i slutresultatet där skådespelarna både har vågat att se och bete sig misslyckat. I övrigt så lämnar filmens utseende en del att önska, ibland så känns det mer som en TV-produktion snarare än en film-film. Det är väl detta som gör att mitt betyg inte direkt skjuter i skyarna. Men vad gör det när man har en Meryl Streep (vilken fantastisk skådespelerska) i topptrim. Det är verkligen värt att se filmen bara för hennes och Shirley MacLaine's tjafs sinsemellan.

Men kom jag närmre människan Carrie Fisher då? Absolut, även om hon har vart lite tvetydig till liknelser mellan henne och huvudkaraktären så känns det ju för en utomstående som att det är en ren biografi. Postcards from the Edge har givit mig en helt ny bild av en person som för mig mest tillskrevs Star Wars och bortkastade möjligheter. Ett spännande tillskott av djup som gör att jag nu förstår varför som så många sörjdes hennes bortgång, och då inte bara förlusten utav den uppdiktade prinsessan Leia, utan även förlusten av den verkliga Carrie Fisher.

the Betyg: 3,5 (Här finns tillräckligt att tycka om, se den!!!)


"I can't possibly compete with you. What if somebody won? 
You want me to do well... just not better than you."