 |
| A Touch of Zen kom att sätta en helt ny standard för asiatisk kampsportsfilm. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Feng Hsu
Chun Shih
Ying Bai
Billy Chan
Roy Chiao
Directed by:
King Hu
Screenplay by:
King Hu
Songling Pu
Produced by:
Liang Fang Hsia-Wu
Cinematography by:
Yeh-hsing Chou
Hui-Ying Hua
Musicy by:
Tai Kong Ng
Ta Chiang Wu
Art Direction by:
Shang-lin Chen
Make Up by:
Hsu-Ching Wu
Martial Art Instructions by:
Ting-Chieh Han
Yao-Kun Pan
Costume by:
Chia-Chih Li
Film Editing by:
King Hu (as Jinquan Hu)
Chin-Chen Wang
the Plot:
Den begåvade men ambitionsbefriade konstnären Ku (Chun Shih) lever tillsammans med sin mor bredvid ett nedgånget och övergivet tempel. Hans mors största önskan är att få se Ku gifta sig. En möjlighet som ökar när en söt ung flicka vid namn Yang (Feng Hsu) flyttar in i det gamla templet mitt emot. Men det är inte bara Yang som plötsligt dyker upp i staden. Flera mystiska personer börjar kretsa både kring den unga flickan och templet och frågan är om det inte är fler som jagar henne än bara Ku och hans mor.
 |
| A Touch of Zen, eller snarare A Touch of Yang. Vilket som, så är det dags för Ku att till slut växa upp. |
the Background:
1932 föddes Hu Jinquan i Beijing. Han kom senare i livet att bli känd som King Hu, ett namn som han troligtvis fick efter flytten till Hong Kong 1949. Efter ett par år med olika typer av jobb, i olika typer av sektorer så hamnade ynglingen från Beijing i filmindustrin. Efter ett par ströjobb så fick han till slut ett kontrakt hos Shaw-brödernas studio, där han arbetade med både manusförfattande, dekor samt skådespeleri. Mot mitten av 60-talet så fick han även prova på att regissera under egen flagg, något som tydligen skulle visa sig framgångsrikt för både Shaw-bröderna som King han själv. Hans fjärde film, Da Zui Xia (Come Drink With Me) från 1966, kom att bli hans dittills största framgång. Både finansiellt och kritikermässigt. King såg här möjligheten att skapa sitt egna namn ifrån Shaw-brödernas fasta grepp och flyttade sin verksamhet till Taiwan där han kom att producera två filmer - Dragon Inn och a Touch of Zen - som både då och fortsatt idag anses som absoluta mästerverk och kom bli inspiration för många filmproduktioner framöver.
Med Dragon Inn så satte King Hu en ny standard för Wuxia-film, inspirerad av Japanska samurajfilmer, västerländsk redigering och den kinesisk filosofi, och med a Touch of Zen så anser många att King Hu förfinade sitt hantverk till sin yttersta spets. Att filmen var den första kinesiska wuxia-produktionen att bli prisbelönt i Cannes filmfestival säger även det en hel del. Dessa två verk av King Hu kom också med i topp 10 av en topp100-lista, framställd av över hundra kinesiska journalister för att fira landets hundraåriga filmhistoria. En bragd som King Hu var ensam om att lyckas med. Ytterligare ett bevis på hur högt aktad denna regissör var i Kina. Medans han höll på att framställa ett av sina drömprojekt, the Battle of Ono, så blev han tvungen att lämna Los Angeles, där han sedan en tid varit verksam, för att bli inlagd på sjukhus i Taiwan. Där kom han senare att dö efter en misslyckad hjärtoperation. King Hu var då "endast" 65 år gammal och tråkigt nog för omvärlden så gick vi nog miste om ett par framtida projekt i och med hans bortgång, även om hans produktioner efter Dragon Inn och a Touch of Zen inte riktigt levt upp till den höga standard som han själv satte en gång i tiden.
 |
| Det mesta som inuti linsens omfång är otroligt vackert och välplanerat i denna häftiga filmupplevelse. |
Nu har ni hört ordet Wuxia ett par gånger. Om ni av någon anledning undrar vad det nu betyder så ska ni få reda på det nu. Wuxia betyder rätt och slätt krigshjälte (martial hero) och har sin grund i kinesiska berättelser om olika, oftast fiktionella, wushu-utövare (wushu, mer känt som kung fu, är ett samlingsord för all kinesisk kamposport). Traditionellt sätt så hänvisade oftast ordet wuxia till kinesisk litteratur, men då tiderna förändras och världen utvecklas så har det blivit ett allmänt begrepp för att beskriva olika konstformer som behandlar detta ämne, såsom kinesisk opera, film och tv-spel.
the Review:
Sommaren har spenderats på plats i Vancouver. Under min senaste sejour i Kanadas östkust stora stolthet så missade jag att besöka biografen the Cinematheque. Något som jag nu var fast besluten om att inte göra om denna gång. Tyvärr så fall inte deras visningar in så väl med mitt egna schema, men en liten film hann jag ändå med att klämma in, och det blev alltså King Hu's a Touch of Zen (Cinemateket visade både den och Dragon Inn under sommaren som gick). Personligen så kände jag till ytterst lite om den kinesiske regissören eller något om hans filmer. Men om ni känner mig så kommer jag ju givetvis inte att tacka nej till en Wuxia-film visad i en faktisk biograf.
the Cinematheque beksriv filmen som följande, "One of the greatest martial-arts movies and one of the essentials of Chinese cinema, King Hu’s fantastical epic is a marvel of elaborately-choreographed action and ravishing widescreen visuals — all imbued with a spiritual dimension that offers more than a touch of Zen!"
Visst låter det spännande. Det tyckte jag också och kastade mig över det svenska godiset från den svenska godisbutiken (den enda, förutsätter jag) karameller som de sålde bredvid biljettkassan.
Visst låter det spännande. Det tyckte jag också och kastade mig över det svenska godiset från den svenska godisbutiken (den enda, förutsätter jag) karameller som de sålde bredvid biljettkassan.
 |
| Men filmens längd skapar bekymmer när King Hu låter de religiösa undertonerna ta plats. |
Rätt så snabbt så förstår man också all hype som omringar filmen. A Touch of Zen är helt otroligt på så många nivåer. Fotot, ljuset, scenografin, mask och kostym är helt fantastisk och musiken likaså. När man blandar allt detta fantastiska med ett lugnt tempo och en gripande berättarutveckling, framlyft av genomtänkt redigering, så känner man verkligen att man har satt sig och bevittnat ett mästerverk. Att King Hu lyckas berätta så pass mycket utan att använda allt för mycket dialog är ytterligare ett starkt bevis på hans förmåga, och något som oftast kännetecknar de stora konstnärerna (tillika min oförståelse för Woody Allen).
Utöver den biten där jag tappade koncentration, då King Hu bestämde sig för att presentera en ny radda med karaktärer sådär halvvägs in i berättelsen, så kände jag mig otroligt nöjd när filmens klimax precis tog sitt slut. Jag var redo att lämna salongen när filmen, istället för att sluta, bestämde sig för att fortsätta. Något den gjorde med i cirka en timme till. Medans jag satt där förstelnad och stum över vad som hände så fick jag se fight efter fight utspela sig i skogen och karaktärer, som för mig var antingen totalt ointressanta eller som jag aldrig tidigare sett, dyka upp och försvinna lika snabbt som de kom. Om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig sett en film mala på så pass mycket och länge någon gång under hela mitt filmbejakande-liv.
Visst bjöd den fortsatt på en del intressanta scener, skratt och häftig fighting. Men för mig var filmen redan slut och det man nu försökte berätta var för mig totalt ointressant eller skapade enbart fler frågetecken än vad som möjligtvis redan fanns - från att uppenbart bara sett en halv film när man trott att man sett en hel.
Många sägs hylla filmens mer abstrakta slut, något jag vanligtvis inte har problem med. Men när man helt ändrar tempo och ton i en film efter cirka två timmar så skapar det i alla fall problem för min koncentration. Att säga att jag njöt av filmens sista timme är tyvärr så långt ifrån sanningen som man kan komma.
Utöver den biten där jag tappade koncentration, då King Hu bestämde sig för att presentera en ny radda med karaktärer sådär halvvägs in i berättelsen, så kände jag mig otroligt nöjd när filmens klimax precis tog sitt slut. Jag var redo att lämna salongen när filmen, istället för att sluta, bestämde sig för att fortsätta. Något den gjorde med i cirka en timme till. Medans jag satt där förstelnad och stum över vad som hände så fick jag se fight efter fight utspela sig i skogen och karaktärer, som för mig var antingen totalt ointressanta eller som jag aldrig tidigare sett, dyka upp och försvinna lika snabbt som de kom. Om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig sett en film mala på så pass mycket och länge någon gång under hela mitt filmbejakande-liv.
Visst bjöd den fortsatt på en del intressanta scener, skratt och häftig fighting. Men för mig var filmen redan slut och det man nu försökte berätta var för mig totalt ointressant eller skapade enbart fler frågetecken än vad som möjligtvis redan fanns - från att uppenbart bara sett en halv film när man trott att man sett en hel.
Många sägs hylla filmens mer abstrakta slut, något jag vanligtvis inte har problem med. Men när man helt ändrar tempo och ton i en film efter cirka två timmar så skapar det i alla fall problem för min koncentration. Att säga att jag njöt av filmens sista timme är tyvärr så långt ifrån sanningen som man kan komma.
the Slutkläm:
Jag har nog aldrig sett en film falla så snabbt från en stark 4:a - möjligtvis även en 5:a - till det nu mer modesta betyget 3,5. Vilket faktiskt sårar mig då filmen verkligen levde upp till sitt goda rykte så pass länge. Trots detta så skulle jag absolut kunna tänka mig att se filmen igen. Och att den har stått som en stark inspiratör till kommande legendariska wuxia-filmer såsom Crouching Tiger, Hidden Dragon, House of the Flying Daggers och Kill Bill kan även den blindaste hönan i flocken se. Att sen både Sammo Hung och Jackie Chan dyker upp som "faceless" slagpåsar är ju extra spännande för kampsport-filmälskare såsom mig.
the Betyg: 3,5 (Ett givet tips till alla Wuxia-älskare, för er andra; stäng av efter sådär 1,5-2 timmar.)
"In times of turbulence, one should preserve one's own life at all costs."
Källor: IMDB, Wikipedia, the Cinematheque, New York Times & Far East Film
