Heavenly Creatures (1994, LD, 99min)

En historia om två maniska flickor som enbart önskade kärlek...

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Melanie Lynskey
Kate Winslet
Sarah Peirse
Diana Kent
Clive Merrison
Simon O'Connor
Jed Brophy
Directed by:
Peter Jackson
Screenplay by:
Fran Walsh
Peter Jackson
Produced by:
Jim Booth
Cinematography by: 
Alun Bollinger
Musicy by: 
Peter Dasent
Production Design by: 
Grant Major
Art Direction by: 
Jill Cormack
Costume Design by: 
Ngila Dickson
Makeup Up by: 
Marjory Hamlin
Debbie Watson
Special & Visual Effects by: 
Richard Taylor
George Port
Film Editing by:
Jamie Selkirk



the Plot:

Vår historia utspelar sig i 50-talets Christchurch på Nya Zeeland där den inhemska Pauline Parker (Lynskey) kommer i kontakt med den nyligen inflyttade brittiskan Juliet Hulme (Winslet). De två tonåringar kom snart att bli otroligt goda vänner. En vänskap som kom att bli en besatthet, och som ytterligare späddes på av deras skenande fantasier. En mani som väcker en oro hos Parker och Hulmes' föräldrar som beslutar sig för att separera på flickorna. Beslutet faller såklart inget vidare väl ut hos flickorna som nu börjar att bli allt mer desperata och deras lösning på problematiken kom att få ohyggligt ödesdigra resultat. 

...en kärlek som kom att skapa så mycket sorg.

the Background:

Heavenly Creatures var Peter Jackson's första film inom dramagenren, en område som normalt sätt innehåller varken tonvis av blod, inälvor eller drogpåverkade grodor, alltså ett helt nytt koncept för Kiwi-regissören. Idén kom från hans medförfattare Fran Walsh som har jobbat ihop med P.J sedan de träffade varandra i sammanband med inspelning av Bad Taste. Ända sedan Fran själv var en liten flicka så har hon vart intresserad av en verklig händelse som skedde på Ny Zeelands' södra ö. Det tragiska ödet bakom Pauline Parker och Juliet Hulme vänskap.

Då jag önskar att alla ska få samma upplevelse som mig när man ser denna film så ska jag försöka att undanhålla så mycket jag bara kan om det verkliga händelseförloppet. Vad man däremot kan säga är att vänskapen mellan dessa två flickor, med rätt så olika bakgrunder, kom att få otroliga konsekvenser. En relation och ett öde som under många år var hett debatterat på de två drabbade öarna utanför Australiens kust. Vad man idag vet om de före detta flickorna är att de både lever i olika delar av England under nya namn. Juliet Hulme är nu mera känd som den etablerade detektivförfattaren Anne Perry medans Pauline Parker driver en ridskola för barn i södra England under namnet Hilary Nathan.

Peter Jackson's filmatisering av dessa händelser kom att bli ordentligt hyllad och prisbelönt, där det mest renommerade priset troligtvis var silverlejonet i Cannes. Vissa hävdar till och med att filmen i efterhand borde ha utmanat Forrets Gump om bästa filmpriset på Oscarsgalan, i hård konkurrens med Pulp Fiction och Shawshank Redemption, men man fick nu nöja sig med att bli nominerade till bästa originalmanus. 

Heavenly Creatures är även en smakprov på vad Jackson och Taylor skulle skapa ihop i framtiden.

För att komma åt all den trovärdighet man kunde så intervjuade Fran Walsh och Peter Jackson alla människor som de kunde hitta med en direkt koppling till de två flickorna sisådär 40 år efter att deras relation blev smärtsamt uppenbar. Man har även i den mån det gick filmat på de faktiska platserna där händelserna utspelades på riktigt. Den troligtvis viktigaste informationen man hade att tillgå var ändå Paulines' dagbok som beskrev flickornas förhållande och vardagsliv till punkt och pricka. Allt av Paulines' voice over som kan höras i filmen är direkta utdrag ur den verklige Pauline's dagbok.

Filmens två viktigaste karaktärer är ju självfallet våra två flickebarn. Heavenly Creatures blev Kate Winslet genombrottsroll och jobbet som Juliet blev hennes framför 175 andra sökande. Att finna personen som skulle bära upp Paulines' karaktär blev aningen svårare och det dröjde ända till två veckor innan produktionsstart innan man fann någon som både passade utseendemässigt och kunde agera. Valet föll på Melanie Lynskey som då var en glad amatör, men som senare valde att satsa på en professionell karriär där man kanske främst känner igen henne från den hiskliga komediserien Two and a Half Men.

Då Peter Jackson hade tröttnat på att samla ihop samma gamla gäng med frilansare inför varje produktion som han vanligtvis behövde, med alla de osäkerheter som kommer med ett sådant företag, så valde man att inför inspelningen av Heavenly Creatures skapa sitt alldeles egna företag och samla all den talangen under ett och samma tak. Det företaget kom att bli känt som WETA - Wignut Effects and Technical A(I)llusions (man valde ett A framför, den mer korrekta bokstaven, I då WITI inte lät vidare bra samtidigt som man även fick sin logotyp klar då weta också är en känd Nyzeeländsk insekt). Weta grundades 1993 av P.J, Richard Taylor och Jamie Selkirk och företaget har med åren, och de medföljande framgångarna, fördelat sig på fem separata företag. Weta Digital, Weta Workshops, Weta Productions, Weta Collectibles och, det mindre namnsköna, Park Road Post Production. Dessa tre herrar har snabbt gått från att inspirerats av George Lucas' ILM till att själva bli världsledande inom filmeffekter.

the Review: 

Som många filmnördar så blev man ju helt tagen när man såg resultaten av Peter Jackson's tidiga filmskapande. Och med ambitionen att själv bli en kreatör inom området så fungerade ju självfallet hans arbete som en stor inspirationskälla. Det som främst utmärkte sig i hans första tre filmer är nog lusten. Lusten till filmskapandet och film som plattform för underhållning. Hans framgångar, likt Sam Raimi, gav också många hopp om att man även med mer udda filmer kan nå framgång. Senare som ung filmelev så kom det oerhört gedigna extramaterialet som medföljde filmatiseringen av Tolkiens Ringentriolgi att bli en bra insikt till filmproduktion på en högre nivå, samtidigt som hjärtat från hans tidiga karriär fortfarande fanns kvar där någonstans i produktionerna. Som ni förstår så hyser jag stor respekt för Jackson även om jag långt ifrån tycker att allt han vidrört blivit guld.

Heavenly Creatures kanske är en av de mer kända produktionerna som väldigt få har sett. Nu har jag inget vidare belägg för detta påstående utan utgår i stort sett helt från mig själv, men min känsla är att jag långt ifrån är ensam om att ha noterat mitt intresse för filmen men sedan aldrig kommit till skott att faktiskt ta mig an den. Vad jag hört ryktesvägen så skulle detta vara den dramaproduktion som gav producenterna tryggheten att ge en av vår tids större "gorefantaster" chansen att regissera en av vår tids mest lästa noveller. Men i konkurrens till hans något mer actionspäckade filmer så har väl de gudomliga kräken helt enkelt inte upplevts lika tillgänglig. Men genom den fantastiska filmklubb som jag råkar vara en del av så fick jag nu äntligen chansen att se filmen och förhoppningsvis bli lika mind blown som de eventuella producenterna som en gång i tiden gav Jackson hans stora chans att tillslut hantera de riktigt stora Hollywoodpengarna.

Filmen har många toner. Slutets mörker är självfallet det som främst tilltalar mig
och förhoppningsvis så fångar det även resten av sin publik.

Jag förväntade mig som sagt något tyngre och till min förvåning så möts jag av det det motsatta i filmens öppningsscen. Det är energi, kaos och blodiga flickor som löper upp för en brant skogsväg och filmen känns betydligt närmre Jacksons' föregående produktioner än hans kommande. Att Heavenly Creatures under sin första hälft bjuder upp till en färgstark palett av olika toner gör att jag till en början känner mig otroligt splittrad där mina förväntningar ställer sig i stark kontrast till det relativt kontrollerade kaos som utspelar sig framför mig. 

Och om jag ska vara ärlig så är jag inte heller vidare imponerad av helheten, visst hantverket är otroligt välgjort - utöver de få och numera otroligt förlegade visuella effekter - men med det otroligt energiska fotot som är i konstant rörelse (till den grad att det ibland känns smått påträngset) så visar man på en ny bredd av kunskap och man lyckas också otroligt fint, genom hårstyling, kostym och scenografi, att skapa ett trovärdig 50-tal. Blandat med Jackson och Taylors' numera adelsmärkta special effekter så skapar man ett spännande universum och stabil grund för filmen att stå på, men våra två huvudkaraktärers frenesi leder till en ytlighet i deras karaktärer och jag känner mig tyvärr inte så vidare engagerad i deras tidiga våg av "teenage-angst".

Men det är då som filmen tar en kraftig mörk vändning och helt plötsligt så faller alla de bitar, som jag tidigare tyckte mindre om, perfekt på plats och lämnar mig med en insikt om att de kanske trots allt fanns en poäng med flickornas uppenbara maniska beteende. Det är även härifrån som allt som sker i filmen enbart kan geniförklaras och när Heavenly Creatures eftertexter börjar rulla, ackompanjerat av You Never Walk Alone - för en Liverpoolsupporter som mig så öppnar det självfallet upp för ytterligare känsloutspel - så blir jag lämnad otroligt berörd. I mitt sinne störtar nu känslor som ingen annan Jackson-film hittills har lämnat mig med och jag förstår nu producenternas tillit till regissören till hundra procent.

the Slutkläm:

En märklig film att betygsätta. Det finns så otroligt mycket bra att säga om Heavenly Creatures men så finns det också det som är mindre bra, som Peter Dasents' bedrövliga musik - ett samarbete som egentligen bara passade till Jacksons' första filmer - och den lite väl tydliga eftersynkningen - ytterligare en barnsjukdom från vår regissörs tidiga dagar. Men kanske främst den, i alla fall för mig, långa startsträckan. Likväl så håller filmens tempo liv i filmens första hälft, både i bildberättande som regi, något som gör helheten mer än uthärdligt. För den som faktiskt tar sig an denna historia - från start till mål - lovar jag kommer få rejält betalt tillbaka.

the Betyg: 3,5 (Filmens sista hälft är det som gör det. Ett måste-tips till alla!)

"Only the best people fight against all obstacles in pursuit of happiness."

Källor: NZonScreen, IMDB & Wikipedia

Gojira (Godzilla,1954, LD, 95 min)

Människans ultimata straff: Gojira!

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Akira Takarada
Momoko Kôchi
Akihiko Hirata
Takashi Shimura
Katsumi Tezuka (Gojira)
Haruo Nakajima (Gojira)
Directed by:
Ishirô Honda
Screenplay by:
Takeo Murata
Ishirô Honda
Produced by:
Tomoyuki Tanaka
Cinematography by: 
Masao Tamai
Music by: 
Akira Ifukube
Production Design by: 
Satoru Chûko
Takeo Kita
Art Direction by: 
Satoru Chûko
Takeo Kita
Special Effects Directed by: 
Eiji Tsuburaya
Matte Work by: 
Hiroshi Mukoyama
Monster Building by: 
Teizô Toshimitsu
Akira Watanabe (Art Director)
Sound Effects Editor by: 
Ichirô Minawa
Film Editing by:
Kazuji Taira



the Plot:

Kring Odo-öarna i Japans allra sydligaste delar så börjar mystiska saker att ske. Båtar försvinner spårlöst och fisket minskas drastiskt. De äldre på ön skyller dessa märkliga händelser på ett uråldrigt havsmonster vid namn Gojira. Efter ett nyligen avklarat världskrig så står nu världen, och då främst Japan, inför ett nytt hot. Vem och vilka ska nu kunna räddas oss?

Kommer triangeldramat mellan Emiko, Hideto och Daisuke att hjälp eller stjälpa situationen.

the Background:

I början av 1954 så planerade produktionsbolaget Toho att producera filmen Eiko-no Kagi-ni (In the Shadow of Glory). En samproduktion mellan Japan och Indonesien om den japanska ockupationen av Indonesien. Men då såren fortfarande var relativt oläkta så stoppades japanernas visumansökningar och produktionen gick i stöpet. Enligt sägen så ska producenten Tomoyuki Tanaka under flygresan hem från Indonesien sett ut över Stilla Havet och fantiserat ihop en berättelse baserad kring två ting. Dels Ray Harryhausen's film The Beast from 20,000 Fathoms och det tragiska ödet för Daigo Fukuryū Maru (S.S. Lucky Dragon 5).

The Lucky Dragon var en minst sagt, trots sitt namn, en högst otursam japansk fiskebåt med en besättning på 23 man som råkade komma lite för nära USA's Castle Bravo-projekt. Castle Bravo var en vätebombsprovsprängning vid Bikini Atoll som var tänkt att hållas hemlig men de ödesdigra konsekvenserna av sprängningen, som blev dubbelt så stark som det var planerat, kom att bli en internationell nyhet. Ett tips är att verkligen fördjupa sig i Lucky Dragon 5's sorgesamma historia som ändock slutade ljusare än vad man kanske kan tro.

Samma år som Toho kom att producera sin nya monsterfilm så var man i full gång med den kontinuerligt pengaläckande Kurosawa-filmen Shichinin no Samurai (Seven Samurai). Ett projekt som spräckte sin budget vid tre tillfällen och kom att bli den dittills dyraste produktionen i Japansk filmhistoria. De två högst kostsamma produktionen höll till slut på att driva Toho i bankrutt. 

Som tur var så kom de båda filmerna att bli minst sagt framgångsrika, där de spelade in betydligt mer än vad de kom att kosta och har i sin tur lagt grunden för det framgångsrika företag som Toho i stor utsträckning kom att bli.

Teizô Toshimitsu finjusterar sin modell.

Man undersökte möjligheterna att animera godzilla genom stop-motion men enligt effektregissören Eiji Tsuburaya, som man idag nämner i samma mening som kreatörerna O'Brien och Harryhausen, så kom man fram till att man saknade både kunskap, samt tillräckliga resurser. Enligt Tsuburaya's beräkningar skulle det tagit hans team hela sju år att färdigställa ett sådant företag, vilket tillslut ledde till att man istället valde att satsa på "suitmation".

Inspiration för gojira's design kom från den tjeckiske konstnären Zdenek Burian's målningar och då främst från hans rekonstruktion av arten Iguanodon, men även hans visualiseringar av Tyrannosaurus och Stegosaurus.

En rolig sägen som går är att Eiji och regissören Ishirö Honda blev omhändertagna av säkerhetspersonal efter att de stått på ett hustak i centrala Tokyo och planerat Gojira's eventuella framryckningar. Efter den eventuella händelsen så kom man att bygga en miniatyrversion av staden i skala 1:25, som innehöll kända platser som Wako Ginza, Tokyo Tower och the National Diet Building. Ett arbete som tog en månad att färdigställa och blev så trovärdigt att när Gojira attackerar miniatyr Toho-teatern i filmen så lär folk som befunnits sig på plats i den verkliga Toho-teatern flytt biosalongen.

Då produktionen var otroligt avancerad för sin tid så valde man att skapa ett bildmanus för att realisera idéerna i ett tidigt och överskådligt skede. Det sägs att det var den första filmen i japan som använde sig av just det hjälpmedlet.

Efter att ha testat att mixa flertalet djurskrik så vände man sig istället till mänskliga tillhyggen för att skapa vår ohyggliga monsters avgrundsvrål. Det lär ha vart kompositören Akira Ifukube som kom på idén att ta en grov läderhandske och dra den längst strängarna på en kontrabas, tillsammans med ett kraftigt eko så blev det sannerligen en succé.

Originaldräkten (inte den på bilden) vägde över 90 kilo
och var knappt tänkt för en människa att bära.

Namnet Gojira härstammar från det japanska ordet för gorilla (gorira) och val (kujira). När författaren Shigeru Kayama - på beställning - först skrev ihop grundstoryn så ska producenterna ha önskat att Gojira främst skulle vara ett sjömonster. Helt enkelt en blandning av en gorilla och en val. Varför vi idag istället har den dinosaurieliknande figuren finns det flera olika historier om, historier som kan ledas till både producenten Tanaka, regissören Honda, samt skaparen han själv Tsuburaya. En sak kan vi dock vara överens om, att de till slut tog rätt designbeslut.

När filmen till sist släpptes så fick man utstå kraften kritik från media, främst då man ansåg att filmen var okänslig mot japans historia. Kritikerna ifrågasatte även varför Japan sysslade med effektfilm, något som man ansåg tillhörde den amerikanska marknaden. Men genom de enorma kommersiella framgångarna, både på hemmaplan och i Nordamerika två år senare, så gick tokusatsu (japanska för special effekter) mot en ny vår. Trots kritikerna så blev Gojira senare nominerade till årets film i hemlandet. Men man fick nöja sig med tröstpriset för bästa visuella effekter då de sju samurajerna, trots allt välförtjänt, tog hem det något mer renommerade priset.

Godzilla som idag anses som en kulturell ikon kom att yngla hela 28 stycken uppföljare - där den senaste Shin Gojira (Godzilla Resurgence) har premiär sommaren 2016 - tre amerikanska reproduktioner (Godzilla, King of the Monsters!, King Kong vs. Godzilla and Godzilla 1985) och två amerikanska långfilmer (nyinspelningarna från 1998 och 2014) och ändlöst med "rippoffs", "knockoffs", imitationer, parodier och tributer. 

the Review: 


Efter en tuff dunst med italienskt amatörfilmskapande (ur min synvinkel) så kände jag behovet av något tryggt, stoiskt och professionellt. Så jag besökte en för mig relativt outforskad värld som jag velat uppleva sedan jag åkte till Japan för snart ett år sedan. Mitt svar i jakten på bekräftad kvalité blev som ni förstår en 50-tals skräckis som tar upp det ständigt aktuella ämnet, "män i stora gummidräkter som krossar miniatyrer." 

Skämt åsido, ibland kräver ett trött sinne och en utsliten kropp något annat än bekräftad vishet. Samtidigt som jag också upplevde behovet av att lämna mitt hipstersamlande på godzilla-attiraljer, då jag pinsamt nog inte har sett mer än en eller två filmer, för att ta steget till att legitimera mitt, om än småskaliga, gojira-samlande.

Så jag är egentligen ett levande bevis på den smått märkliga kultstatus som Godzilla har uppnått och för en oinvigd så kan man ju självklart undra vad i hela friden det kan bero på. Mina förhoppningar var självklart att hitta en antydan till svar på frågan genom att bevittna den första filmen i serien.

Här ryker ett av de mer kända landmärkena i filmen. Klocktornet i Ginza.

Vad som slår mig tidigt in i filmen är att produktionsvärdet känns betydligt högre än vad mina förväntningar...förväntades sig. En känsla som troligtvis späs på av att jag nyligen upplevt Pasolini's hafsverk Trilogy of Life. Att gå från Arabian Nights till Godzilla, om än på förhand litet steg, känns som dag och natt. Något som jag i förväg nog inte hade kunnat tänka mig och som man får se som något oerhört positivt.

Att Gojira's bakgrund som oftast har med kärnkraft att göra är väl idag knappast något nytt. Ett uppvaknande av våra protagonister utan att en av människans mer destruktiva uppfinningar har sin direkta påverkan vore lika otroligt som om våra megamonster inte totalt demolerade en stad eller två under filmens gång. Men vad som slår mig med ursprungsberättelsen i serien är att det verkar som att filmskaparna verkligen har velat berätta en historia. En historia som hanterar en otroligt viktigt fråga och som bjuder på ett par poänger här och där. Något som jag kanske inte förväntade mig från just denna filmupplevelse. Även om Gojiras' narrativ inte är allt för komplex att hänga med i så bjuder Honda och Murata in publiken till att öppet spekulerar kring djupare symbolism och det är ju alltid välkomnande.

Godzilla's främsta problematik ligger i vad de flesta skräckfilmerna innan Night of the Living Dead (eller däromkring) intåg i sin genre; att skräcken sällan känns särskilt skrämmande. Sedan 60-talets början så har vi fått uppleva en såpass stark utveckling, inom både det filmtekniska som i det berättartekniska arbetet, att filmhistoriens första hälft numera känns rätt så förlegad, med dagens förutsättningar i åtanken. Istället blir vi lämnade med att njuta av kreativ skaparglädje på en visuell nivå, men några mardrömmar lär knappast våra vän Gojira skapa hos ett mer bevandrat öga.

the Slutkläm:

Vad som slår mig med denna film är att den känns betydligt mer genuin och ambitiös än vad jag förutsåg. Gojira själv hade ännu inte blivit en stjärna, så berättelsen kretsar istället kring människorna och deras öden, även om inga av våra huvudkaraktärer lämnar några tyngre avtryck. Att skälet till filmens existens grundas i en önskan att berätta en historia om de ödesdigra konsekvenser som kärnkraften kan ha på vår planet, snarare än att casha in på monsterdestruktion, är enbart till filmens fördel.

Som många gånger förr så tappar vi - mänskligheten - som oftast bort den värdefulla meningen och väljer istället att koncentrera oss på lättja och destruktion. En mening som sammanfattar min fördom mot filmseriens kommande produktioner, en fördom som enbart växte sig starkare efter att ha sett Godzilla - King of Monsters som visade sig vara motsatsen. Och det finaste betyget som jag egentligen kan ge just denna film är att jag nu stolt kan visa upp mina små godzilla-prylar i hemmet utan att längre känna ett uns av okunnighetsskam.

the Betyg: 3 (passande för en skräckfilmskväll utan att vara direkt skrämmande)

"What do you think could kill it? Instead, we should focus on why it is still alive."

Källor: IMDB, Wikipedia, AsianCineFest, Therefor I Geek & Telegraph

Häxan (Witchcraft Through the Ages, 1922, DVD, 122 min)

Välkommen in i skandinavernas universum, fyllt av häxor och andra sattyg

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Maren Pedersen
Clara Pontoppidan
Elith Pio
Oscar Stribolt
Tora Teje
John Andersen
Benjamin Christensen
Directed by:
Benjamin Christensen
Screenplay by:
Benjamin Christensen
Cinematography by: 
Johan Ankerstjerne
Musicy by: 
Ludwig van Beethoven
Art Direction by: 
Richard Louw
Set Decoration by: 
Richard Louw
Film Editing by:
Edla Hansen



the Plot:

Häxan är en dokumentärfilm om häxkonsten genom tiderna, en vidskepelse som kan ha haft sin grund i psykisk ohälsa och fysisk missbildningar. Detta förtäljs genom sju olika delar som bland annat berättar om häxans bakgrund och historia, vad häxor sysslade med, hur en häxrättegång kunde se ut och gå till, och till slut tillbakablick från vår tid, eller snarare Benjamin's tid, vilket var tidigt 1900-tal. Alltså inte allt för aktuellt för oss 2016.

Vår tungspastmiska djävul (spelad av regissören han själv)
ställer till med stora problem i en liten by.

the Background:

Benjamin Christensen föddes i Viborg 1879. Efter att ha påbörjat sina studier inom läkekonsten så föll han för det något mer underhållande skådespelaryrket och fortsatte sin utbildningsbana på det Konglige Teater. Det var egentligen inte förrns 1913, efter att ha hankat sig fram genom både skådespelarjobb och andra yrken, när han tog över ett litet produktionsbolag där han kom att producera sina egna filmer som han skapade sig ett namn. Hans första film under egen flagg, det Hemmelighedsfulde X (the Mysterious X) från 1914, anses än idag av några som en av de starkaste regidebuterna i historien. Vilket i sig är enormt imponerande sådär 112 år senare.

Christensen's andra produktion Hævnens Nat (Blind Justice) kom sedan att bli ett bevis på att regissören var att ta på allvar. Men något skar sig på hemmaplan och Benjamin hamnade i onåd hos den danska filmindustrin så regissören drog sig tillbaka till teaterskådespelet. Det var under denna tid som han på en genomresa i Tyskland kom över Heinrich Kramer och Jacob Sprenger's bok Malleus Maleficarum. En avhandling kring häxor och de (inte så vidare) vetenskapliga rättegångarna kring de personer man anklagade för att bedriva häxkonst. Med ett stort ekonomiskt stöd från AB Svensk Filmindustri, som året innan producerat Victor Sjöström's Körkarlen. En film som använde sig av en liknande dubbelexponeringsteknik som Christensen senare kom att använda. Häxan kom att bli en stor internationella succé. En succé som ledde Christensen till ett kontrakt hos Tyska UFA och senare enda över till andra sidan av Atlanten och Hollywood. De äventyren kan vi komma att få anledning att prata mer om i framtiden.

Häxan fylld av ett imponerande visuellt arbete.

Själva inspelningen av Häxan skedde oftast i studio under nattetid, något som för tiden var ganska så ovanligt. Att man gjorde detta var dels för att fotografen Johan Ankerstjerne skulle få fram filmens mörka ton, men det var också ett framgångsrikt koncept för att få skådespelarna att komma in i en mer passande stämning. 

En av de mer komplexa scenerna att framställa var dubbelexponeringen där häxorna flyger över en by på väg mot sitt möte med djävulen. I ett tidigt stadium så använde man sig av material som man filmat från ett tåg i full rörelse. Ett material som man strök då det var svårt att komma ifrån moderniseringen av samhället, något som uppenbarligen inte passade alltför bra ihop med den medeltid man försökte att återskapa. Detta ledde till att man byggde en enorm miniatyr (eller snarare bigature enligt Weta Workshops ordbok) över en medeltidsby på en stor vändskiva, där husen var uppåt två meter höga. Vändskivan var så pass stor att det krävdes uppåt 20 män för få den att snurra så att Ankerstjerna kunde filma och på så sätt få en svepande rörelse över byn.

Efter sin karriär utomlands så landade Christensen återigen på dansk mark där han efter en tid i teatervärldens grepp återgick till filmskapandet. I sammanband med hans återkomst till filmbranschen så visades Häxan år 1941 på nytt på bio i regissörens hemland. Men både Christensen och hans film skulle för en stund falla i glömska samtidigt som olika negativ av filmen handlades fram och tillbaka runt om i världen. Cirka 10 år efter Christensen's död så distribuerar den excentriske skräckfilmsfantasten och filmskaparen Antony Balch en nedklippt version av filmen med ett elektronisk jazz soundtrack av Daniel Humair och en presentation av Balch's gode vän William S. Burroughs. Denna version fick den engelska titeln Witchcraft Through the Ages. I början av 2000-talet så fick filmen sitt kanske främsta erkännande när den blev en del av Criterion Collection, återställd och restaurerad till sin ursprungsform. 

the Review: 

Valborgsmässoafton har passerat, där våra eldar skrämde tillbaka alla flyktande häxor till dit de kom ifrån, enda tills nästa år då det återigen är dags att tända vårens glöd på nytt. Allt detta hedniska beteende fick mig att tänka på en film som funnits med i min ryggsäck ett bra tag nu. Den skandinaviska skräckfilmen Häxan har gäckat mina filmvalstankegångar ända sedan jag blev tipsad om det walesiska bandet Future of the Left's musikvideo med material från just Christensen's gamla stumfilm.

Kommer nu alla de häftiga plockscenerna som jag sett under en längre tid, i alla möjliga sammanhang, klara av att hålla upp en hel stumfilm. Och kanske främst klara av att greppa tag i min svårfångade koncentration. 

På inspelningsplats så måste många av scenerna känns smått lustiga. Men såhär
nästan 100 år senare så får man otroligt kusliga vibbar av Christensen's bilder.

Jag vet inte om det har med den våg av hopp som vårens frammarsch för med sig men att bevittna Christensen's stumfilm från 1922 var nog en av de mer lättare stumfilmsupplevelser som jag tagit mig igenom (egentligen bara i paritet med Sunrise: a Song of Two Humans). För att försöka hitta en något mer vetenskaplig definition av min uppfattning så skulle jag vilja hänvisa till filmens berättarteknik - de facto att man valt att dela upp filmen i sju olika kapitel. En mall som leder till att vi  känner en konstant framåtrörelse, ett behov som vi senare generationer kräver av vårt filmberättande och som sällan infinner sig i äldre filmer.

Att Häxan sedan bjuder upp till både en hel del oförglömliga scener, främst då visuellt, genom ett otroligt imponerande foto eller en kuslig scenografi, men även genom att leverera ett par skratt, gör hela resan så mycket mer behaglig. Vad som imponerar mest tekniskt i filmen, utöver de visuella effekterna som uppenbarligen har tappat med tiden, är ljussättningen. En ljussättning som går hand i hand med att maskerna och special effekterna fortfarande känns trovärdiga och tillsammans med åldrande negativ så bjuder de på en hel del skrämmande bilder.

Vad filmen däremot tappar på är storyn. Häxan är uppbyggd lite som en dokumentär, en doktorsavhandling kring medeltidens häxkonst och hantering av densamma. Med inslag av både dikterade scenarion och renare dokumentära inslag, där man bland annat presentera medeltida tortyrredskap och testar dem på villiga unga skådespelerskor. Vad som idag känns något förargligt, och som Christensen redan noterade och ville justera i början av 40-talet när filmen fick sin nylansering, är slutet där man liknar dåtidens häxjakt med 1920-talets favoritdiagnos, hysteria. Det känns ju smått ironiskt att se på en film som i sig driver med ett uråldrigt tankegång, när man själv sedan premierar ett tankesätt som för oss idag känns nästan lika uråldrig.

the Slutkläm:

En ovanligt lättbeskådad stumfilm, som till och med bjuder på en del skratt här och där, och med sin fantastiska design och look så blir det ett måste för att skräckfilmsnördar. Att den också vidrör svensk, men kanske främst skandinavisk, filmhistoria gör det ju lite extra speciellt för oss nordbor. Frågan är dock om det idag är mer aktuellt att se Antony Balch's nedklippta version för att få alla godbitar och hoppa över dravlet om hysteri.

the Betyg: 3 (filmhistoria som också är underhållande att ta in)

"Poor little hysterical witch! In the middle ages you were in conflict with the church. 
Now it is with the law."

Källor: IMDB, Wikipedia & Psykologiguiden