 |
| Luc Besson utforskar ett post-apokalyptiskt Frankrike. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Pierre Jolivet
Jean Bouise
Fritz Wepper
Jean Reno
Directed by:
Luc Besson
Screenplay by:
Luc Besson
Pierre Jolivet
Cinematography by:
Carlo Varini
Music Composed by:
Eric Serra
Production Design by:
Thierry Flamand
Christian Grosrichard
Costume Design by:
Marie Beu
Martine Rapin
Film Editing by:
Sophie Schmit
the Plot:
Vår värld (troligtvis) är numer bara en ruin och de fåtal människor som finns kvar har tappat sin talförmåga och därpå även sin ambition att kommunicera med varandra. Vi får följa en man, mer än så vet vi ej, i hans jakt på en mening i vad som nu verkar vara en meningslös plats att leva i.
 |
| Vad är lycka i en bortglömd värld? |
the Background:
Detta är alltså projektet som gav liv till många numer världskända filmarbetare. Lustigt nog så räknar jag inte in huvudrollsinnehavaren, och även manusförfattaren, Pierre Jolivet. Även om det garanterat inte har gått någon nöd på honom ändå.
Luc Besson föddes i Paris. Men då hans föräldrar var dykinstruktörer så växte han upp på olika platser där hans föräldrar kunde få jobb som tex. Italien, Grekland och forna Jugoslavien. En erfarenhet han skulle få nytta av senare i sin karriär. När han var 17 år gammal så råkade han ut för en olycka som ledde till att han fick dykningsförbud vilket fick honom att fundera över vad han ville göra med sitt liv.
Han skapade en lista över saker som han kunde och tyckte om för att se vart han skulle ta vägen. Svaret blev film. Så han tog sitt pick och pack och flyttade tillbaka till Paris för att lära sig hantverket. Efter ytterligare ett par år i USA så kom han tillbaka till Frankrike där han producerade sin första officiellt noterade kortfilm tillsamman med, vad som skulle komma att bli, ett par bekanta ansikten. Pierre Jolivet, Jean Reno och Éric Serra.
Denna kortfilm blev senare också grunden för deras första långfilmssamarbete tillsammans. Och också den filmen ni nu läser om.
 |
| Reno värmer upp för rollen i TV-spelet Onimusha 3 som han skulle göra 21 år senare. |
Juan Moreno y Herrera Jiménez föddes 1948 i Casablanca till ett spanskt par som flytt sitt hemland under Franco's diktaturregim. Att växa upp i Nord Afrika innebar att man som oftast fick lära sig både Arabiska och Franska. Så med de baskunskaperna tog sig Juan som 17-åring till Paris för att studera skådespeleri på Cours Simon School of Drama. För att göra sig mer tillgänglig i branschen så antog han det förfranskade namnet, som också var det han skulle komma att bli något mer känd för, Jean (mo)Reno.
Éric Serra är den tredje parisaren att dyka upp i denna historia. Som barn till Claude Serra, låtskrivare under framförallt 50 och 60-talet, så blev den unge Éric utsatt för musik och dess produktion under sina tidiga år och det blev nog också ett naturligt val att fortsätta bära den fanan.
Vid 21 års ålder så började han spela bas i den Franske sångaren Jacques Higelin's band (Något som han också fortsatte med i åtta år framöver). Och det var också här någonstans som han träffade Besson och de två skulle formade ett långt och framgångsrikt samarbete. Serra har i nuläget komponerat musik till alla Besson's egenregisserade filmer förutom Angel-A.
the Review:
Jag snubblade över denna lilla oslipade diamant efter att ha vart och sett Besson's senaste alster Lucy. Stört löjlig underhållning när den är som bäst. Och återigen en actionrulle på runt 90 minuter. Jag hoppas sannerligen att den flugan har kommit tillbaka för att stanna.
le Dernier Combat ser visuellt riktigt imponerande ut. Och det är mäkta inspirerande att detta skulle vara någons första verk. Som vanligt så är ju oklart hur mycket cred som ska delas ut var och till vem? Men i detta fall antar jag, och hoppas, att det är ett bevis på ett alldeles utmärkt samarbete mellan både fotografen, produktions designern, kostymören, rekvisitören och så klart regissören själv. Man har helt enkelt träffat helt rätt med alla miljöer och karaktärer. Man skulle ju kunna hävda att just post-apokalypsen är ett tacksamt tema att arbeta med, då man kan skapa sina egna regler, men allt känns oerhört naturligt och jag köper denna dystopiska värld rakt av.
Den största elogen ska dock gå till redigeringen. Det är riktigt imponerande vilket organiskt flyt som berättelsen flyter på i. Och för att vara en film som är nästintill helt stum så upplevs den väldigt livfull. Just klippningen är hantverk som jag upplever som ett återkommande gott i de Besson filmer som jag har sett hittills. Nästan så att han skaffat sig ett eget klipp-språk som man snabbt och lätt känner igen.
Något som jag inte är lika övertygad över är Éric Serra's musik. Visst, det är ytterligare ett kännetecken, och det ger Besson's filmer en specifik personlighet. Men frågan är om det är rätt val av stämning till just denna rätt så ödesmättade post-apokalyptisk historia?
Något som jag är fullt på det klara med att jag inte uppskattade var det sättet som man valde att knyta ihop filmen på. Ett val som leder till att filmen får en rätt olustig och smått gammalmodig slutpoäng. Och ens egna skäl till att man sitter och upplever verket går från att kännas lekfull och inspirerande till en slags menlöshet.
the Slutkläm:
Trots mina rätt så skarpa ord här på slutet så tycker jag verkligen att det är en film värd att se. Helt klart en av de bättre debutfilmer som jag har sett. Så länge man är med på förutsättningarna.
the Betyg: 3
Jag snubblade över denna lilla oslipade diamant efter att ha vart och sett Besson's senaste alster Lucy. Stört löjlig underhållning när den är som bäst. Och återigen en actionrulle på runt 90 minuter. Jag hoppas sannerligen att den flugan har kommit tillbaka för att stanna.
le Dernier Combat ser visuellt riktigt imponerande ut. Och det är mäkta inspirerande att detta skulle vara någons första verk. Som vanligt så är ju oklart hur mycket cred som ska delas ut var och till vem? Men i detta fall antar jag, och hoppas, att det är ett bevis på ett alldeles utmärkt samarbete mellan både fotografen, produktions designern, kostymören, rekvisitören och så klart regissören själv. Man har helt enkelt träffat helt rätt med alla miljöer och karaktärer. Man skulle ju kunna hävda att just post-apokalypsen är ett tacksamt tema att arbeta med, då man kan skapa sina egna regler, men allt känns oerhört naturligt och jag köper denna dystopiska värld rakt av.
 |
| Kritikerna påstod att Bessons filmer var en del av den nya franska vågen, vid namn Cinéma du look, något han själv avstod ifrån. |
Den största elogen ska dock gå till redigeringen. Det är riktigt imponerande vilket organiskt flyt som berättelsen flyter på i. Och för att vara en film som är nästintill helt stum så upplevs den väldigt livfull. Just klippningen är hantverk som jag upplever som ett återkommande gott i de Besson filmer som jag har sett hittills. Nästan så att han skaffat sig ett eget klipp-språk som man snabbt och lätt känner igen.
Något som jag inte är lika övertygad över är Éric Serra's musik. Visst, det är ytterligare ett kännetecken, och det ger Besson's filmer en specifik personlighet. Men frågan är om det är rätt val av stämning till just denna rätt så ödesmättade post-apokalyptisk historia?
Något som jag är fullt på det klara med att jag inte uppskattade var det sättet som man valde att knyta ihop filmen på. Ett val som leder till att filmen får en rätt olustig och smått gammalmodig slutpoäng. Och ens egna skäl till att man sitter och upplever verket går från att kännas lekfull och inspirerande till en slags menlöshet.
the Slutkläm:
Trots mina rätt så skarpa ord här på slutet så tycker jag verkligen att det är en film värd att se. Helt klart en av de bättre debutfilmer som jag har sett. Så länge man är med på förutsättningarna.
the Betyg: 3
"Bon...jour..."
-786273.jpg)
_02.jpg)
