 |
| The look of frenzy. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Jon Finch
Alec McCowen
Barry Foster
Directed by:
Alfred Hitchcock
Written by:
Anthony Shaffer
Cinematography by:
Gilbert Taylor
Music by:
Ron Goodwin
Production Design by:
Syd Cain
Art Direction by:
Robert W. Lanig
Costume Design by:
Julie Harris
Film Editing by:
John Jympson
the Plot:
Mitt i centrala London så härjar en seriemördare med smak för att strypa sina offer med en slips. Samtidigt får vi följa Richard (Finch) din vanlige britt, som börjar sin dag med ett glas cherry och som konsekvens av det får sparken. Och i sann Hitchcock anda så ska han innan dagens slut bli felaktigt anklagad för mord.
 |
| Tills slut så skulle Richards (Finch) oförklarliga vredesutbrott lära honom en läxa. |
the Background:
Får inleda denna del med att skämmas. Skämmas ordentligt och erkänna att för en filmentusiast så har jag sett alldeles för lite Hitchcock för mitt egna bästa. Men jag har verkligen försökt att ändra på det, och en lösning i det var att inhandla en av historiens sexigaste Blu-ray boxar. Och nej, jag får inga procent av Amazon om ni undrar.
Detta är alltså Hitchcock's näst sista film, där han både var tillbaka i England för första gången sedan -56 och hanterade ett tema som han mer eller mindre har gjort till sin egna specialitet. Något som dock var nytt i filmen var all den nakna hud som vi som publik fick bevittna. Ett val som också ledde till att det var hans första film som fick en åldergräns satt på sig. Och detta var alltså hela åtta år innan video nasties blev en stor grej på de Brittiska öarna.
 |
| En trolig reaktion för den underåriga publiken i 70-talets England. |
"If I had wanted Bernard Herrmann, I would have hired him!"
Ron Goodwin tog senare över musikskapandet till filmen, som är baserad på boken Goodbye Piccadilly, Farewell Leicester Square som i sin tur var baserad på Jack the stripper, en copycat mördare som härskade i Hammersmith i mitten av 60-talet.
the Review:
Det var som sagt ett tag sedan jag såg en Hitchcock film och tyvärr så tar det också ett bra tag innan filmen i sig påminner mig om den mästerregissör som dominerade filmvärlden en gång i tiden. Då den inledande känslan är billigt och hafsigt. Lite TV helt enkelt.
Om det beror på hans stigande ålder och försämrade hälsa låter jag vara osagt. Även ett geni får väll vara trött ibland?
Skönt är då att filmen och dess handling sätter igång i ett högt tempo där vi i rask takt presenteras för våra två huvudkaraktärer, som kom att visa sig bli tre....eller snarare 2,5.
Ett val av berättande som jag tyvärr tycker får sina konsekvenser senare i filmen.
Angående våra huvudkaraktärer så är det den stackars Richard (Finch) som vi ska lida med i hans kamp mot att bevisa sin oskuldhet. Problemet är bara att han är ett riktigt ärkesvin och därefter så saknar i alla fall jag några varmare känslor för honom. Något som såklart resulterar i att jag finner hans kamp mot klockan relativt ointressant.
Det lustiga är då att när vi presenteras för mördaren, filmens antagonist som får likvärdigt med "screen time" som vår protagonist, så skapar man, med en helt genialisk scen, ett tycke för denna man i och med att han visar sina svagheter. Känslorna blir liksom omvänt på ett sätt som jag tvivlar var tanken. Om vi hade skippat den scenen, hur genial den än är, och istället gett Richard en scen där han för en gång skull inte knullar runt eller skriker åt vanligt, vänligt folk så hade man kanske känt mer för historien i sig.
 |
| Filmens höjdpunkt är bikaraktärer där polisinspektörens hustru sticker ut. |
Att man sedan också påtvingas att ta in en tredje karaktär, polisinspektören, in i mixen gör att man tappar tråden än mer. Men samtidigt så ger hans karaktär nyckeln på filmens höjdpunkt i bikaraktärerna.
Ja det som gör filmen för mig är alla bikaraktärer som verkligen ges utrymme att skina i välskrivna och underhållande scener. Favoriterna är barscenen tidigt i filmen där Richard agerar i bakgrunden medans två äldre herrar talar om de pågående morden (Genialt), de två hotellarbetarna där Richard inledningsvis väljer att gömma sig som också har gett mig en nytt favorit citat: "Not in the Cupid room" och så till sist de återkommande middagsmötena mellan polisinspektören (Säger man verkligen så???) och hans fru.
the Slutkläm:
Känns som många små lysande scener som tyvärr hålls ihop av tunna, sköra trådar burna av en högst osympatisk huvudkaraktär.
the Betyg: 2,5
